My photo
Människorättsjurist och riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna i Göteborg. Är bostadspolitisk talesperson för FP. Brinner även för integrationsfrågor, rättspolitik och utrikespolitik. För kontakt: robert.hannah@riksdagen.se och 0739-159424 Pressekreterare Ylva Westlund 0708 54 90 52 ylva.westlund@riksdagen.se

Tuesday, March 12, 2013

Liberala utmaningar i Tunisien


Liberala utmaningar i Tunisien

Den arabiska våren i Mellanöstern och Nordafrika är den största frihetsrevolutionen sedan revolutionerna i Östeuropa 1989. Revolutionsvågen började i Tunisien och spred sig därefter vidare till ett stort antal länder i regionen. Tunisien är pionjären i arabvärlden och förhoppningsvis kommer landet visa vägen och bevisa för Mellanösterns diktatorer att den mänskliga längtan efter friheter och rättigheter kan leda till demokratiska samhällen även i Mellanöstern.

Tunisien leddes innan revolutionen i december 2010 som en sekulär polisstat av diktatorn Zine el Abidine Ben Ali. Ben Ali kontrollerade strikt alla delar av det tunisiska samhället vilket inkluderade bl.a. ekonomin, föreningslivet, medierna och domstolarna. Graden av korruption och arbetslöshet ökade stadigt sedan han tog makten i en kupp 1987, särskilt i de centrala och södra delarna av landet. Tunisiens centrala regioner blev fattigare medan kusten och Tunis blev rikare. Av förtvivlan tände grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizi, från den fattiga staden Sidi Bouzid, eld på sig själv den 17 december 2010, efter att ha blivit nekad ett arbetstillstånd. Det var gnistan som behövdes för att göra sig av med landets despot. Den följande dagen startade den folkliga resningen som ledde till revolution i Tunisien och senare även i Egypten och Libyen.

Men vägen till en demokrati är inte lätt och landets liberaler har stora utmaningar framför sig. Sedan revolutionen, för lite mer än ett år sedan, har Tunisien hunnit byta ut tre övergångsregeringar och fria och allmänna val till en konstitutionell församling har genomförts. De provisoriska vallagarna utformades med ett tydligt mål: att församlingens sammansättning skulle spegla samhället i stort, bl.a. genom att tillsätta särskilda platser i parlamentet för utlandstunisier. Med en sådan demokratisk syn på valsystem och folkets starka engagemang för frihet borde de liberala krafterna ha lyckats väl i det tunisiska valet. Men valresultatet blev en stor besvikelse för Tunisiens liberala krafter. De liberala partierna fick tillsammans endast 21 av 216 platser i den konstitutionella församlingen. Istället är det islamistiska partiet Ennahdha som blev den stora vinnaren med 89 platser.

Demokratiseringsprocessen i Tunisien har många utmaningar framför sig. En stor del av de liberaler, som var drivande under revolutionen, har liksom den övriga befolkningen växt upp i nationell isolering, bristfällig social omsorg, massarbetslöshet, våldsam propaganda i medierna, hyperinflation, fattigdom och en patriarkalt samhällskultur. Nu förväntas liberalerna föra det tunisiska samhället som en motkraft för såväl nationalister som islamister. Det kräver att de vågar ta tag i de ärvda problem som fortfarande kvarstår i Tunisien.  Tre områden är särskilt viktiga att ta tag i för att liberalernas ska bli ett riktigt regeringsalternativ.


För det första måste liberalerna hitta en lösning på deras relation till islam. Tron är en väldigt viktig del av tunisiernas vardag, det är inget som kommer att förändras. Oavsett alla reformer för att sekularisera Tunisien och förbud mot islamister som landets diktatorer genomfört de senaste 50 åren, har landet förblivit religiöst. I valet till den konstitutionella församlingen 2011 förespråkade det största liberala partiet, Partie Démocrate Progressiste (PDP), en sekulär stat. Många anser att det är på grund av detta val som partiet gjorde ett katastrofalt val. Istället har islamiströrelsen sedan revolutionen fått många och aktiva anhängare, de värvar medlemmar i allt från moskéerna till arbetsplatser och söker sig ända in till sekulära familjers hem. De finns överallt och aktiverar sig under olika former av politisk islam: från den mest extrema formen, salafism, till en mer moderat form. Fördelen för islamisterna är i överlag att de är bättre organiserade och att de hävdar att de har traditionerna och kulturen på deras sida. Liberala aktivister som står för en sekulär stat och jämställdhet blir utmålade som djävulens kämpe av islamister. Islamister menar att en sekulär stat inte går att förena med den arabiska traditionen och att det är skändligt mot tron att skilja mellan religion och stat.

För det andra behöver liberalerna hitta en lösning på landets ekonomiska trubbel, som omöjliggör sociala förbättringar och hotar den sociala sammanhållningen. Tunisiens har de facto befunnit sig i en ekonomisk kris sedan 1990-talet, men det var inte förrän 2008 års finanskris som det blev omöjlig för Ben Ali att dölja landets ekonomiska siffror. Efter revolutionen har den ekonomiska situationen blivit än värre och den dåliga ekonomin utgör idag ett hot mot de med svenska mått redan bristfälliga sociala systemen i landet. Landets s törsta inkomstkälla turism raderades nästan helt på bara några månader. Mot bakgrund av att den stora bristen på arbete var den viktigaste faktorn för att det blev revolution i Tunisien är den nu ännu försämrade ekonomiska situationen i landet oroväckande.  Den tunisiska kusten som var den mest välmående ekonomiska regionen har drabbats hårt av revolutionen och nödvändiga inkomster har gått förlorade.  I alla delar av landet har priserna ständigt ökat efter revolutionen, men värst drabbat är inlandet. Detta på grund av den regionala splittringen som har funnits i landet sedan 1950-talet. Kuststäder som Sfax har ett övertag på export och industrier medan inlandsstäder som Sidi Bouzid saknar industrier och lever i fattigdom.

För det tredje behöver liberalerna enas under samma politiska plattform. Splittringen som finns mellan liberalt sinnade i ett stort antal partiet är oerhört problematisk. De liberala partierna måste arbeta tillsammans för att lösa landets ekonomiska katastrof och den politiska osäkerhet som råder i landet efter revolutionen. Tre liberala partier har platser i den konstitutionella församlingen. De accepterar valförlusten och inser misstagen som de begick under valrörelsen. Det är av vikt att de enas och samarbetar för att kunna föra en stark liberal röst i den konstitutionella församlingen. För att försvara revolutionen på bästa sätt har de två största liberala partierna PDP och Afek Tounes enats om att skapa en större, bredare och mer samlad opposition genom en sammanslagning. Tillsammans som en enad front kommer de kunna locka till sig de många liberaler som är aktiva i föreningslivet men som inte tagit steget in i den politiska världen än.