My photo
Människorättsjurist och riksdagsledamot för Folkpartiet Liberalerna i Göteborg. Är bostadspolitisk talesperson för FP. Brinner även för integrationsfrågor, rättspolitik och utrikespolitik. För kontakt: robert.hannah@riksdagen.se och 0739-159424 Pressekreterare Ylva Westlund 0708 54 90 52 ylva.westlund@riksdagen.se

Tuesday, March 12, 2013

Bostadspolitiken hindrar invandrares chans till en klassresa

Robert Hannah om Integrationspolitiken

Bostadspolitiken hindrar invandrares chans till en klassresa


Nyckeln till en lyckad integration är möjligheten för invandrare att kunna göra en klassresa. Tyvärr finns idag mycket som sätter käppar i hjulet för den driftiga invandrarfamiljen som strävar mot att bli en integrerad del av det svenska samhället. Ett av de svåraste hindren är den bristande möjligheten att göra bostadskarriär.

Att den svenska bostadspolitiken till mångt och mycket är ett fiasko som skapar och cementerar segregation är ingen underdrift. Hyresregleringen är för vänstern en helig ko och Alliansen, som anser att marknadshyror är politiskt alltför riskabla, putsar istället på det rådande systemet genom reformer med marginell påverkan. Medan politikerna sitter på läktaren får många invandrarfamiljer ta smällen. Segregationen ökar allt mer och invandrare fastnar i vissa utsatta förorter medan etniska svenskar bor i andra, ofta mer välbeställda, förorter eller i innerstan. En förändring är nödvändig för att ge alla svenskar samma livsmöjligheter och för att Sverigedemokraterna inte ska växa sig starkare.
Att hitta boende i de svenska storstäderna är, som de flesta känner till, en mardröm. Allra värst är det för familjer som är ekonomiskt utsatta och som inte känner till det svenska kösystemet för hyreslägenheter. En flyktingfamilj som kommer till Sverige har givetvis inte tillräckligt med ködagar för att kunna välja boendeområde utan hamnar i impopulära och socialt utsatta områden som Hammarkullen, Rosengård och Rinkeby. Självklart är risken för sociala problem och sämre utbildning större för ett barn som hamnar i ett utsatt område. Möjligheten att ta sig därifrån är idag så svår att det i praktiken innebär att det svenska samhället inte ger lika livsförutsättningar till invandrarfamiljer och deras barn.

Det finns i praktiken idag två möjligheter för en invandrarfamilj att ta sig ifrån socialt utsatta områden: antingen köp av en bostadsrätt eller att tilldelas en lägenhet genom bostadskö. Att hyra en lägenhet i andrahand kan inte anses vara en stabil och hållbar lösning för någon, och särskilt inte för en barnfamilj. Chansen att någon vill byta lägenhet till ett mer utsatt område är också minimal.
Köp av en bostadrätt förutsätter en god ekonomi. Men för en familj som brutit upp från sitt hemland och lämnat allt bakom sig tar det åratal att starta om från noll och spara ihop tillräckligt med pengar till en kontantinsats. Vidare behöver i princip bägge föräldrar ha välbetalda jobb för att kunna köpa en bostadsrätt. Vi är alltför väl medvetna om svårigheterna att lyckas ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. För nyanlända barnfamiljer är det i allmänhet därför inte realistiskt att köpa en bostadsrätt under tiden när barnen växer upp och är i skolåldern, just den tid som är avgörande för barnens möjligheter att lyckas i sitt nya hemland. För min egen mor som arbetat alltsedan hon kom till Sverige tog det tjugofem år innan hon lyckades genomföra sitt första bostadsköp. Därför är det marknaden för hyreslägenheter som är nyckeln till en klassresa för nyanlända barnfamiljer.
I storstäderna hindrar hyresregleringen och kösystemet den möjliga klassresan. Syftet med hyresregleringen påstås vara att lägenheter ska förmedlas rättvist och att vem som helst ska ha möjlighet att bo var som helst.  I praktiken leder regleringen till en trög bostadsmarknad som cementerar utanförskap. Enligt färsk statistik från Stockholms stads bostadsförmedling, som betjänar hela Stockholms län, tar det i genomsnitt 15 år att få en innerstadslägenhet i Stockholm.
Den heliga hyresregleringen får en parodisk effekt. Hyreslägenheter i Rinkeby har många gånger lika hög hyra som högt åtråvärda hyreslägenheter på Östermalm, Södermalm och i Gamla stan. I verkligheten går således den hårt arbetande Rinkebyfamiljens knappa inkomster, eller den arbetssökandes bostadsbidrag till att subventionera den välbeställda medelklassens boende på Östermalm och Södermalm.

Det är enkelt för fint folk i innerstan att vara för fri invandring och se ner på etniska svenskar i ytterförorten som stödjer Sverigedemokraterna. Men sanningen är att innerstadsborna sällan, om inte aldrig, träffar nyanlända invandrare från socialt utsatta förorter. Innerstansborna besöker aldrig Rinkeby och de invandrare de träffar städar antingen toaletterna på kontoret där de jobbar eller är invandrare som efter många års strävan lyckats göra klassresan. Och de invandrare som tar ”Orientexpressen” (blå tunnelbanelinje) hem till stadsdelar som Rinkeby och Tensta känner sannolikt ingen etnisk svensk ur medelklassen. Faktum är att de socialt mest utsatta förorterna är mer eller mindre tömda på arbetande etniska svenskar. Konsekvenserna är förödande för samhällets sammanhållning. Mina egna unga släktingar i Göteborgs förorter pratar t.ex. svenska med en brytning. De enda etniska svenskarna i deras skola är lärarna. Situationen som den ser ut idag är att vi har barn som växer upp i Sverige men som bryter på svenska, deras egna lands språk. De får sämre förutsättningar att tillgodogöra sig utbildning än andra svenska barn, och deras föräldrar är maktlösa ifråga om att förändra familjens boende och barnens uppväxtvillkor.

All ära åt olika informationsprojekt och utbildningssatsningar för invandrare. Men de svenska integrationsproblemen behöver moderna lösningar och mer handling än fina ord. Föreställningen om lika möjligheter på bostadsmarknaden existerar inte i verkligheten utan låser snarare fast invandrare i socialt utsatta områden.

De svenska storstädernas förorter behöver göras mer åtråvärda för etniska svenskar och innerstan behöver göras tillgänglig för fler samhällsgrupper. Det bästa redskapet för att locka fler svenskar till förorterna är att börja med att sänka boendekostnaden i förorten till nackdel för innerstan. Rinkeby ska inte behöva subventionera Södermalm. Låt innerstadsbor få betala för sig själva. För det andra behöver det skapas fler ägandeformer, såsom äganderätter och bostadsrätter, i ytterförorten för att skapa en bättre mix av boendeformer. För det tredje behöver det civila samhället och särskilt de svenska byggbolagen i samarbete med politiker våga satsa på renoveringar och lyft av ytterförorten för att göra de mer säkra, estetiskt tilltalande och trivsamma.

Men det räcker inte enbart att satsa på förbättringar av ytterstaden. Innerstan och närförort har ett lika stort solidariskt ansvar för att bidra till mångfald som ytterstaden. Systemet med bostadskö är en död väg för nyanlända invandrare. En del av allmännyttans hyreslägenheter i innerstadsdelarna och närförorterna behöver därför reserveras för nyanlända invandrarfamiljer.  Då både socialdemokraterna och Alliansen verkar vara överens om att hyresregleringen ska finnas kvar bör allmännyttan ges ett socialt uppdrag att bidra till integrationen. Det är en utmanande tanke ur ett jantelags- och rättviseperspektiv. Men vi står inför stora integrationsmässiga utmaningar och det är nödvändigt att hela det svenska samhället tar ansvar för att t.ex. våra nyanlända syriska flyktingbarn ges samma förutsättningar att lyckas i det svenska samhället som etniskt svenska barn. Dessa invandrarbarn kan därigenom agera som brobyggare för ett mer integrerat samhälle där mångfalden håller oss samman istället för att splittra.

No comments:

Post a Comment

Note: Only a member of this blog may post a comment.